En utställning som denna vilken väcker tankar om identitet och individens rätt att skapa sig ett hem i samhället kan inte förekomma i ett vakuum, oberoende den nyss pågående valrörelsen i ett valår. Ett ord som annars enkelt skulle ha kunnat förekomma i fortsättningen av denna text; ”invandring”, men som med tiden kommit att besudlas och urvattnas, redigeras här bort. Istället skulle man som en gest om ”omstart” och nya tag, kunna leka med för utställningen mer träffande ord såsom ”inflyttning” och ”inflyttare”.
En tidig utgångspunkt i arbetet med Gunnel & Anita har varit att betona att Bas konsthall är helt ny. Då en konsthall redan i symboliskt hänseende utgör en konstnärs hem och Valeria Montti Colque både är uppvuxen i Järfälla och nu som vuxen bosatt i Barkarby vankas det i utställningen inflyttningsfest genom hemmafest. Hemmet är där hjärtat är brukar det kunna heta. Hjärtat är för både Valeria Montti Colque och Rossana Mercado-Rojas ständigt närvarande i utställningsrummet genom den egna familjen, familjens personliga historier och minnen. Inträde till hemmet är i Sverige ofta förenat med en hög tröskel och kantas av en skyddad gräns. Här handlar det istället om att generöst öppna upp och bjuda in till inre personliga rum som andas ett firande av livet.
Konstnärernas upplevelser är delvis gemensamma mot bakgrund av ett liknande kulturellt arv men också distinkta för dem som individer, präglade av uppväxt på en viss geografisk plats. Båda konstnärerna är arbetande mammor men deras villkor att verka har varit påtagligt skilda på grundval av regelverk som betingas av nationell tillhörighet. Det har därför varit angeläget att båda konstnärerna inom ramen för utställningen får vara jämbördiga. Det kan tilläggas att Valeria Montti Colque ursprungligen gjorde avkall på en planerad soloutställning för att istället göra den tillsammans med Rossana Mercado-Rojas.
Utställningen berättar om personers geografiska förflyttningar och rörelser men också konstens egna. Gunnel & Anitas riktning med att invertera ”in” och ”ut” börjar nämligen redan vid utställningsaffischen genom vilken den peruanska streetkonsten Chicha gör entré. Chicha är en konstform som tidigare belastas av samhälleliga värdeutlåtanden om dålig smak men senare har kommit att förflyttas in i konstens finrum. För Chichans förekomst i utställningen kan Chichapionjären Pedro Tolomeo Rojas Meza “Monky” tackas som samarbetat med konstnärerna. Det offentliga rummet träder vidare in i konsthallen genom en central nod i form av en skulptural fontän. Vad kan mer känneteckna invigningen av en ny plats i staden än en fontän bärande livets kärna?
Om utställningens titel i sig kan anmärkas en humoristisk anda men det är också en träffande titel som ställer fördomar om identitet på sin spets. Det visar sig att Valerias första födelsenamn faktiskt är just Gunnel (härlett från en svensk vän i familjen) och att Rosannas föräldrars smeknamn för henne sedan barnsben är Anita. Idén uppstod också under diskussioner om den agens ett namn har i ett samhälle som nu uppenbarligen blir mer och mer främlingsfientligt. Formmässigt och visuellt signalerar utställningen i kölvattnet av detta hoppets förtecken om ett nytt kapitel i gryningen. Ashik Zaman, curator
Rossana Mercado-Rojas 